090130, 18.49
Imorse tog jag bussen ner på stan klockan 9. Skulle till skolan. Kände när jag klev av bussen att jag började tappa synen och fattade ju direkt att jag var på väg att få riktigt lågt blodsocker. Så jag tar 2 dextrosol. Sen är det svart.
Kommer ihåg korta stunder och då känner jag att det gör ont, för jag krampar och ramlar i asfalten, försöker ta mig upp. Ramlar igen. Känner att jag fått grus i munnen. Fattar ingenting, får panik. Svårt att andas och känner tårarna komma. Mycket tårar och det är ännu svårare att andas och paniken stiger. Det här händer samtidigt som jag krampar i hela kroppen. Sen är allt svart igen.
När jag blir lite mer klar i huvudet upptäcker jag att jag sitter på en tom buss. Det är bara jag, två tjejer som jag inte känner och en busschafför. Den ena tjejen håller i mig och frågar hela tiden hur jag mår och jag ser att den andra pratar i mobil och jag fattar att hon pratar med SOS Alarm och hon frågar saker som vad jag heter, vilken typ av diabetes jag har osv. Jag fryser och skakar och allt bara snurrar. Jag skäms och känner det som att allting krymper omkring mig och det blir svårt att andas igen. Börjar grina igen och försöker fatta vad det är som händer.
Sen kommer det en ambulans och tjejerna hjälper mig av bussen och möter ambulanskillarna som genast tar mig och får in mig i ambulansen. Jag ligger på en bår och dörrarna stängs. Är nu nästan helt klar i huvudet, även om allt fortfarande snurrar obehagligt mycket. Känner att det där äckliga illamåendet och den där huvudvärken som får mitt huvud att vilja sprängas kommer krypandes.
Hör att den ena ambulanskillen pratar i telefon och jag fattar att han pratar med mamma. Då är jag helt vaken och kan säga att jag vill inte vill inte vill inte åka till akuten och bli inlagd som de föreslår. Så istället åker vi till mammas jobb och hon kommer utspringades och kommer in i ambulansen. Ambulanskillarna säger igen att de vill åka med mig till sjukhuset så att jag får träffa en läkare och bli inlagd.
Men då håller mamma med mig om att sjukhuset kan ändå inte göra något som vi inte kan hemifrån och då känns det bättre och lugnare att få vara hemma. Har ju ändå haft diabetes i 14 år, mamma också på sätt och vis så dom hjälper mig ur ambulansen och vi säger hejdå och så hjälper mamma mig till bilen och vi åker hem.
Så, det var min dag det. Nu ligger jag i min säng med ett huvud som vill gå i tusen bitar och en mage som håller på att vända sig ut och in. Känner mig som man gör när man har haft värsta influensan eller magsjuka typ en vecka. Har träningsvärk i hela kroppen efter krampen. Har sår och blåmärken på benen efter asfalten och känner mig som en gammal disktrasa: Helt slut och totalt orkeslös.
Om ni som hjälpte mig läser det här så vill jag bara säga Tack! Tack så himla mycket för att ni såg till att jag höll mig vaken och att det kom en ambulans. Tack för att ni inte gjorde som de andra som bara gick förbi och tittade på mig utan att göra något när jag låg i snön där på asfalten och krampade. Ni är Guld värda och det är skönt att veta att det iallafall finns några godhjärtade människor i det annars sugande Falun.
Kommer ihåg korta stunder och då känner jag att det gör ont, för jag krampar och ramlar i asfalten, försöker ta mig upp. Ramlar igen. Känner att jag fått grus i munnen. Fattar ingenting, får panik. Svårt att andas och känner tårarna komma. Mycket tårar och det är ännu svårare att andas och paniken stiger. Det här händer samtidigt som jag krampar i hela kroppen. Sen är allt svart igen.
När jag blir lite mer klar i huvudet upptäcker jag att jag sitter på en tom buss. Det är bara jag, två tjejer som jag inte känner och en busschafför. Den ena tjejen håller i mig och frågar hela tiden hur jag mår och jag ser att den andra pratar i mobil och jag fattar att hon pratar med SOS Alarm och hon frågar saker som vad jag heter, vilken typ av diabetes jag har osv. Jag fryser och skakar och allt bara snurrar. Jag skäms och känner det som att allting krymper omkring mig och det blir svårt att andas igen. Börjar grina igen och försöker fatta vad det är som händer.
Sen kommer det en ambulans och tjejerna hjälper mig av bussen och möter ambulanskillarna som genast tar mig och får in mig i ambulansen. Jag ligger på en bår och dörrarna stängs. Är nu nästan helt klar i huvudet, även om allt fortfarande snurrar obehagligt mycket. Känner att det där äckliga illamåendet och den där huvudvärken som får mitt huvud att vilja sprängas kommer krypandes.
Hör att den ena ambulanskillen pratar i telefon och jag fattar att han pratar med mamma. Då är jag helt vaken och kan säga att jag vill inte vill inte vill inte åka till akuten och bli inlagd som de föreslår. Så istället åker vi till mammas jobb och hon kommer utspringades och kommer in i ambulansen. Ambulanskillarna säger igen att de vill åka med mig till sjukhuset så att jag får träffa en läkare och bli inlagd.
Men då håller mamma med mig om att sjukhuset kan ändå inte göra något som vi inte kan hemifrån och då känns det bättre och lugnare att få vara hemma. Har ju ändå haft diabetes i 14 år, mamma också på sätt och vis så dom hjälper mig ur ambulansen och vi säger hejdå och så hjälper mamma mig till bilen och vi åker hem.
Så, det var min dag det. Nu ligger jag i min säng med ett huvud som vill gå i tusen bitar och en mage som håller på att vända sig ut och in. Känner mig som man gör när man har haft värsta influensan eller magsjuka typ en vecka. Har träningsvärk i hela kroppen efter krampen. Har sår och blåmärken på benen efter asfalten och känner mig som en gammal disktrasa: Helt slut och totalt orkeslös.
Om ni som hjälpte mig läser det här så vill jag bara säga Tack! Tack så himla mycket för att ni såg till att jag höll mig vaken och att det kom en ambulans. Tack för att ni inte gjorde som de andra som bara gick förbi och tittade på mig utan att göra något när jag låg i snön där på asfalten och krampade. Ni är Guld värda och det är skönt att veta att det iallafall finns några godhjärtade människor i det annars sugande Falun.
Kommentarer
Trackback
