090130, 18.49
Imorse tog jag bussen ner på stan klockan 9. Skulle till skolan. Kände när jag klev av bussen att jag började tappa synen och fattade ju direkt att jag var på väg att få riktigt lågt blodsocker. Så jag tar 2 dextrosol. Sen är det svart.
Kommer ihåg korta stunder och då känner jag att det gör ont, för jag krampar och ramlar i asfalten, försöker ta mig upp. Ramlar igen. Känner att jag fått grus i munnen. Fattar ingenting, får panik. Svårt att andas och känner tårarna komma. Mycket tårar och det är ännu svårare att andas och paniken stiger. Det här händer samtidigt som jag krampar i hela kroppen. Sen är allt svart igen.
När jag blir lite mer klar i huvudet upptäcker jag att jag sitter på en tom buss. Det är bara jag, två tjejer som jag inte känner och en busschafför. Den ena tjejen håller i mig och frågar hela tiden hur jag mår och jag ser att den andra pratar i mobil och jag fattar att hon pratar med SOS Alarm och hon frågar saker som vad jag heter, vilken typ av diabetes jag har osv. Jag fryser och skakar och allt bara snurrar. Jag skäms och känner det som att allting krymper omkring mig och det blir svårt att andas igen. Börjar grina igen och försöker fatta vad det är som händer.
Sen kommer det en ambulans och tjejerna hjälper mig av bussen och möter ambulanskillarna som genast tar mig och får in mig i ambulansen. Jag ligger på en bår och dörrarna stängs. Är nu nästan helt klar i huvudet, även om allt fortfarande snurrar obehagligt mycket. Känner att det där äckliga illamåendet och den där huvudvärken som får mitt huvud att vilja sprängas kommer krypandes.
Hör att den ena ambulanskillen pratar i telefon och jag fattar att han pratar med mamma. Då är jag helt vaken och kan säga att jag vill inte vill inte vill inte åka till akuten och bli inlagd som de föreslår. Så istället åker vi till mammas jobb och hon kommer utspringades och kommer in i ambulansen. Ambulanskillarna säger igen att de vill åka med mig till sjukhuset så att jag får träffa en läkare och bli inlagd.
Men då håller mamma med mig om att sjukhuset kan ändå inte göra något som vi inte kan hemifrån och då känns det bättre och lugnare att få vara hemma. Har ju ändå haft diabetes i 14 år, mamma också på sätt och vis så dom hjälper mig ur ambulansen och vi säger hejdå och så hjälper mamma mig till bilen och vi åker hem.
Så, det var min dag det. Nu ligger jag i min säng med ett huvud som vill gå i tusen bitar och en mage som håller på att vända sig ut och in. Känner mig som man gör när man har haft värsta influensan eller magsjuka typ en vecka. Har träningsvärk i hela kroppen efter krampen. Har sår och blåmärken på benen efter asfalten och känner mig som en gammal disktrasa: Helt slut och totalt orkeslös.
Om ni som hjälpte mig läser det här så vill jag bara säga Tack! Tack så himla mycket för att ni såg till att jag höll mig vaken och att det kom en ambulans. Tack för att ni inte gjorde som de andra som bara gick förbi och tittade på mig utan att göra något när jag låg i snön där på asfalten och krampade. Ni är Guld värda och det är skönt att veta att det iallafall finns några godhjärtade människor i det annars sugande Falun.
Kommer ihåg korta stunder och då känner jag att det gör ont, för jag krampar och ramlar i asfalten, försöker ta mig upp. Ramlar igen. Känner att jag fått grus i munnen. Fattar ingenting, får panik. Svårt att andas och känner tårarna komma. Mycket tårar och det är ännu svårare att andas och paniken stiger. Det här händer samtidigt som jag krampar i hela kroppen. Sen är allt svart igen.
När jag blir lite mer klar i huvudet upptäcker jag att jag sitter på en tom buss. Det är bara jag, två tjejer som jag inte känner och en busschafför. Den ena tjejen håller i mig och frågar hela tiden hur jag mår och jag ser att den andra pratar i mobil och jag fattar att hon pratar med SOS Alarm och hon frågar saker som vad jag heter, vilken typ av diabetes jag har osv. Jag fryser och skakar och allt bara snurrar. Jag skäms och känner det som att allting krymper omkring mig och det blir svårt att andas igen. Börjar grina igen och försöker fatta vad det är som händer.
Sen kommer det en ambulans och tjejerna hjälper mig av bussen och möter ambulanskillarna som genast tar mig och får in mig i ambulansen. Jag ligger på en bår och dörrarna stängs. Är nu nästan helt klar i huvudet, även om allt fortfarande snurrar obehagligt mycket. Känner att det där äckliga illamåendet och den där huvudvärken som får mitt huvud att vilja sprängas kommer krypandes.
Hör att den ena ambulanskillen pratar i telefon och jag fattar att han pratar med mamma. Då är jag helt vaken och kan säga att jag vill inte vill inte vill inte åka till akuten och bli inlagd som de föreslår. Så istället åker vi till mammas jobb och hon kommer utspringades och kommer in i ambulansen. Ambulanskillarna säger igen att de vill åka med mig till sjukhuset så att jag får träffa en läkare och bli inlagd.
Men då håller mamma med mig om att sjukhuset kan ändå inte göra något som vi inte kan hemifrån och då känns det bättre och lugnare att få vara hemma. Har ju ändå haft diabetes i 14 år, mamma också på sätt och vis så dom hjälper mig ur ambulansen och vi säger hejdå och så hjälper mamma mig till bilen och vi åker hem.
Så, det var min dag det. Nu ligger jag i min säng med ett huvud som vill gå i tusen bitar och en mage som håller på att vända sig ut och in. Känner mig som man gör när man har haft värsta influensan eller magsjuka typ en vecka. Har träningsvärk i hela kroppen efter krampen. Har sår och blåmärken på benen efter asfalten och känner mig som en gammal disktrasa: Helt slut och totalt orkeslös.
Om ni som hjälpte mig läser det här så vill jag bara säga Tack! Tack så himla mycket för att ni såg till att jag höll mig vaken och att det kom en ambulans. Tack för att ni inte gjorde som de andra som bara gick förbi och tittade på mig utan att göra något när jag låg i snön där på asfalten och krampade. Ni är Guld värda och det är skönt att veta att det iallafall finns några godhjärtade människor i det annars sugande Falun.
090128, 14.34
Jag har gjort slut. Med google chrome. Jag tycker inte om det när det inte fungerar, och det har det inte gjort på ett bra tag nu. Så nu är det avinstallerat och borta! Hehehe.. Nu är det firefox som gäller igen. ><
Kollade min mail idag, och hade tydligen fått nåt varningsbrev från min distanskurs att jag inte lämnat in uppgifter och att det skulle rapporteras till csn och skit om jag inte lämnade in dom.. Vafan!? Jag HAR mailat in dom, men jag skickade bara in dom igen och nu funkade det tydligen :o skumt.. jag tror det var chromes fel!
Gjorde iaf nya uppgifterna till desktoppkursen, alla rätt! wowowowo :D:D Kursen är helt simpel och man bara garvar åt den, men det är skönt att känna att nåt går bra liksom haha
Nu lyssnar jag på massa bra musik och ska fixa mina naglar tänkte jag. Sen stallet!
Hepphepp, heirå! :)
Kollade min mail idag, och hade tydligen fått nåt varningsbrev från min distanskurs att jag inte lämnat in uppgifter och att det skulle rapporteras till csn och skit om jag inte lämnade in dom.. Vafan!? Jag HAR mailat in dom, men jag skickade bara in dom igen och nu funkade det tydligen :o skumt.. jag tror det var chromes fel!
Gjorde iaf nya uppgifterna till desktoppkursen, alla rätt! wowowowo :D:D Kursen är helt simpel och man bara garvar åt den, men det är skönt att känna att nåt går bra liksom haha
Nu lyssnar jag på massa bra musik och ska fixa mina naglar tänkte jag. Sen stallet!
Hepphepp, heirå! :)
090121, 17.05
75 dagar. 11 veckor. 2,75 månader.
Så länge sen är det sen jag var ut på krogen och kände mig sprundlande salongsberusad. Jag var inte salongsberusad, men ni fattar. Börjar tröttna på det här nu. Tänkte ibörjan att det var helt okej, för jag skulle ha kvar så mycket mer pengar än jag haft tidigare, men vad gör jag? Tröstshoppar! Jag har aldrig haft såhär lite pengar! Gaaah!
Nu ska jag till stallet och pussas med en av de få som faktiskt aldrig tröttnar på mitt gnäll haha, see ya!
090103, 16.31
Long time, no see. Jag vet, men tja allihop! Nu är det nytt år, nya förhoppningar, nya planer och kanske ett och annat nyårslöften. Mitt är att jag ska spara alla mina kvitton på ALLT jag köper. Mest för att se hur mycket jag lägger ut under ett år på onödiga saker. Det kan bli intressant, eller hur..? Any way, fick idéen från Emmelie, så tack i guess haha :D
Sen har jag fått höra från lite olika ställen, att jag alltid är deppig här på bloggen. Och, såhär är det. När jag är glad eller när något roligt händer, låter jag hela världen få veta det. INKLUSIVE bloggen, facebook, bilddagboken. Allt. Men när jag därimot är deppig eller uttråkad eller bara tycker att världen suger, då kommer ALLT fram här. Jag är en deppig textare helt enkelt haha. Allt kommer fram så himla lätt bara jag sätter mig ner och skriver. Har alltid varit sån. Sen har jag, som många andra, den försvarsmekanismen att när jag pratar med människor, försöker jag skämta bort saker. För att inte behöva svara på vidare frågor osv. Saker som gör ont att prata om, saker som bara är deppiga eller saker som jag är förvirrad över. Det här händer även när jag pratar med mina bästa vänner, såna som jag verkligen litar på. Det är bara sån jag är.
Och, utan att låta arg eller på något sätt arrogant.
Det här är min blogg, jag skriver vad jag vill i den.
Det jag skriver, skriver jag inte för att jag vill att folk ska tycka synd om mig.
PUSS!
